läs det här så slipper du göra bort dig

För några veckor i skolan satt vi och åt lunch. En tjej i min klass frågade laget runt om de hade pojkvän (tjejerna alltså). Jag sa att nej, jag jobbar inte så och det var det och det var det.
Senare under dagen pratade vi om nåt helt annat och kom in på ämnet igen. Det visade sig att hon aldrig hade pratat om hbt-livet med en hbt-person förut, vilket gjorde att hon frågade saker jag aldrig skulle drömma om att fråga nån annan jag knappt känner.

Frågor som handlar om vilja jag tycker om att ligga med nu och vilka jag tyckte om att ligga med förut.
Frågor om jag blivit utsatt för brott på grund att jag vill ligga med vissa men inte med andra.
Frågor som handlar om mina familjeförhållanden.
Frågor som handlar om ifall jag känner andra som tycker om att ligga med liknande personer som jag vill ligga med.

Ja ni fattar, inte direkt jaha vad har du gjort i helgen då, eller nåt annat allmänt.
Och utan att fatta det riktigt svarade jag ju också, eftersom viljan att upplysa denna stackare tog överhanden över min personliga integritet. (men nu har jag lärt mig en läxa)

Men missförstå mig rätt, jag har sällan problem att prata om väldigt ingående saker, analysera beteenden och öppna mig själv för andra. Folk jag känner, som känner mig och som jag har förtroende för osv. Det är en helt annan sak när jag blir någon slags representant för minoriteten som jag tillhör. Och det är det som gör det så himla svårt, å ena sidan vill jag att folk ska ha en mer öppen syn på homosexualitet och inte tro att vi är hatade av våra familjer, utsatta för hatbrott och inte har några kompisar för att vi är så få. Å andra sidan har jag ingen som helst lust att berätta ingående saker om mitt liv för folk jag inte känner bara för att de inte ska tycka att dom där homosarna dom är så himla sura. Det blir som att ens liv blir en slags allmän tillgång som oupplysta människor och andra fritt ska få använda. Mitt liv är mitt liv och känner man att man inte har nån koll på saker så kan man få massor av information från hur många håll som helst, utan att gräva i personers privatliv.

Eller så kan man helt enkelt bara skita i vilka människor en annan människa brukar ligga med, med allt vad det innebär, för det spelar ingen roll som helst och ingen har med det att göra.

Och så kan en tänka att de flesta har faktiskt kompisar som förhoppningsvis tycker lite som en själv. De flesta har det rätt okej. Och de flesta vill inte, ifall de nu skulle varit utsatta för hatbrott eller blivit utkastade av sina familjer, berätta det för kreti och pleti.
Det är en helt annan sak om jag skulle vara skolinformatör för RFSL och ha ett föredrag om hbt-frågor någonstans, för då är det inte mitt eget liv jag berättar om.

Du som är hetero som läser det här, när kom du på att du var hetero? Har du legat med nån av samma kön och vad tyckte du om det? Är din familj okej med din läggning? Har du några kompisar?
Och snälla svara ärligt för jag har aldrig pratat med sådana som er förut.

Och sånt här, av olika art, händer titt som tätt, olyckligtvis.

För en vecka sen var jag på fest hos en klasskompis. Jag och en kompis stod i köket och en random kille kom fram till oss och sa ”ni är lesbiska va?”. Min kompis sa nej och jag sa ja, med följdfrågan att vad var det har grundade sin fråga på. (medan han dreglade nåt om att ja ni har ju kort hår
”Vaddå, skäms du för det eller?”
Nej, sa jag, men det är ju intressant att veta vad folk går på när de tillskriver en vissa saker utan att ha pratat med en ens en gång. (Och om en tänker rent flat-stereotypt så visst jag passar nog till viss del in i den mallen, men alla får faktiskt se ut hur de vill.)
Då sa han att ja men du har ju ett rött linne.
Ett rött linne. (herreminje, vad säg du gosse?)
Jag har delvis förträngt konversationen, för jag har sällan träffat ett ärkepucko av sådan art förut, men jag växlade mellan att helt lugnt säga att du har ju blå jeans, du måste älska broccoli, och att försöka undkomma hans salivdroppar som sprutade ut ur hand knallröda ansikte medan han gång på gång försökte övertyga mig om att jag skäms för mig själv, är uppnosig, bara sätter mig i försvarsställning och hatar alla män. Jo men visst. Sådana som han är definitivt en av orsakerna till att jag, ifall jag var hetero, skulle bli politiskt lesbisk på momangen.

Eller som igår, också på en fest. Jag pratade med en bekant om en tjej jag tyckte var snygg, varpå en annan festdeltagare som också satt vid bordet började prata med mig. Hon sa ungefär ”för ett tag sen var jag på en fest med en kompis och hon kände nån som gick termin 4 på sjuksköterskeprogrammet (det hade tydligen framgått att jag pluggade det också), och hon var flata. Du kanske känner henne? Jag vet inte vad hon heter eller hur hon ser ut men ni kanske känner varandra, gud vad roligt!”
Va? Jag har en kompis som känner en som också har poppiga glasögon och blont hår, du kanske känner henne?
Eller vad ska en svara på sånt?

Så, för att eliminera risken för att just du ska göra bort dig har jag sammanställt en liten lista du kan pricka av när du pratar med andra människor.

* Fråga inte om personer har pojk-/flickvän, fråga om de har partner, det blir minst pinsamt för dig.
* Alla borde tänka på att alla hbt personer inte känner varandra, de allra flesta hbt personer känner folk som inte är hbt och vem som helst kan vara vad som helst, även om det inte syns.
* Tillskriv inte folk läggningar, egenskaper, social misär eller nåt annat heller.
* Ha inte på dig ett rött linne för då kommer alla tro att du är lesbisk. Klipp inte håret kort heller. Och alla som är lesbiska skäms över det och hatar killar.
* Fråga inte folk ingående saker om deras privatliv om du inte själv skulle kunna tänka dig att svara på samma sak inför den personen.
* Ha respekt för att folk faktiskt får bestämma själva vad de gör, har på sig, berättar och representerar. Och när de ska göra detta.

Nu ska jag göra broccolipaj för att smickra in mig hos ärkepuckot!