När jag känner mig rastlös eller på nåt vis inte riktigt på topp finns det en plats (eller egentligen är det ju en massa platser) som upptar en avsevärd del av min hjärna. Det är allt emellan att sitta i en liten skog på en liten stubbe och dricka varm choklad och tycka synd om mig själv
(att tycka synd om sig själv är ju en ganska fånig sysselsättning, en är ju oftast väldigt kapabel att ändra sitt tillstånd med ganska liten insats men på nåt vis är det som bekvämare att sitta och gnälla (men det är mycket trevligare på en stubbe med lite varm choklad)).
Jag tänker också att jag ska göra mig av med i princip allt utom vad som får plats i min backpackerrygga eller cykelväska och dra.
Hänga i skogen och titta på bergen och bli alldeles lortig och bada i en kall liten bäck och äta blåbär och elda brasa.
På riktigt alltså, inte bara över helgen.
Det är inte som att jag inte har det bra här, men det är lite för bekvämt, jag blir lite för rastlös för att inte längta bort, byta liv, klara mig utan det jag vet att jag kommer ha svårt att göra mig av med innan jag drar.
Det fanns en kille som hette Christopher McCandless (a.k.a Alexander Supertramp) som packade lite prylar o drog iväg och liftade o levde i naturen och i olika hippiebyar under sommarloven, sen efter studenten sa han farväl till civilisationen drog han ut i Alaska och hittade en övergiven gammal buss som han bosatte sig i.
Det finns folk som hävdar att han medvetet begick självmord eftersom han inte hade tillräckligt med kunskaper för att klara sig där ute, eftersom hans utsvulna kropp hittades efter några månader i bussen.
Hans historia har funnits som bok ett tag och nu finns den som film. En av de bästa filmerna jag sett i hela mitt liv. Jag har genom åren blivit road av typ Dum&Dummare, Äppelkriget, Trainspotting och jönssonligan, men det här är nåt helt annat.
Inte bara att filmen är sjukt vackert gjord med alla naturscenerier och att den magnifika barytonstämman tillhörande Eddie Vedder ljuder genom hela filmen, jag blev lixom helt tagen. Historian berör nåt inom mig jag inte utforskat så mycket, men som hela tiden pockar på uppmärksamhet.
Inte för att mitt mål är att dö i en gammal folkabuss i alaska, men jag känner lixom inte att jag kan dö alls innan jag har upplevt skogslivet, bergslivet, whatever-bara det är ute i naturen-livet. Nåt som är bortom arbetsliv och elräkningar, nåt som är fler timmar ute i luften än inne i tältet, men innan en människa blir helt bushed ("Bushed". (A term used to describe the mental state that overwhelms wo/men who live alone for long periods at a time in the wilderness)).
Skogarna och bergen har funnits där hur länge som helst, jag kan titta på dem i evigheter. Det är en mäktig känsla att känna sig så trollbunden, trollbunden av något så vackert och kompromisslöst som naturen.
Jag vet inte riktigt när eller var, men ska ska jag. För det första tänker jag tillbringa sommaren på vift, upp o ner, öster, väster, norr söder, cykla gå, tälta, sova under bar himmel. Sen får jag se vart det bär av i höst.
Christopher/Alexander säger i filmen "If you want something in life, just reach out and grab it"
Jag har grabbat en stadig inkomst och centralvärme tillräckligt för ett tag nu.
Se filmen, för sjutton gubbar!
