nu när jag tydligen hade så många besökare här på bloggen kände jag att det var dags att klä av sig lite (
trodde ni ja).
jag har ett litet projekt på gång. det är det här med hår alltså.
det är så jävla mycket tjafs med hår. hår där, hår här, hår överallt eller ingenstans eller fel hår på fel ställe eller för mycket eller för lite. vad en än gör med det så bryr en sig, det är ett ständigt ställningstagande det här med hår.
när jag började få hår under armarna fick jag
i enlighet med vad jag läst i tidningen FRIDA, panik och frågade min mamma hur jag skulle få bort skiten. jag kanske var tolv, tretton år och när jag tänker tillbaka på det känns det som att
hårpaniken var någonting jag egentligen inbillade mig att jag hade i något slags försök att passa in. vad gör en inte när en är tolv lixom...
hur som helst rakade jag mig under armarna tills jag fyllde 15. då hade det lyckligtvis hänt lite saker. jag läste fittstim istället för vedervärdiga tjejtidningar, jag hade slutat äta kött och jag stod ut med att bli retad av mina polare för att jag gick runt i en kavaj jag köpt på UFF. jag minns när jag bestämde mig för att
det här med hårborttagning, det är ju helt meningslöst. det kändes fett najs. en del personer skulle kanske säga att det stora förfallet hade börjat.
den lilla dissident-själen hade börjat spira och en olycksbådande dimma lade sig över nejden och FRIDA's prenumerantstatistik.
och
jag och håret. det fina fina håret. överallt, förutom ibland på huvudet. nu är jag inte någon särskilt hårig person (vilket på ett vis irriterar mig, för
ska jag ändå ha hår så kan det väl synas mer än några futtiga små ljusa fjun). men
aldrig har så lite fjun retat upp så många på helt oproportioneliga sätt.de flesta jag pratar med som väljer att ta bort sitt hår gör det för att det känns äckligt och "okvinnligt" och uttrycker detta på ett väldigt objektivt sätt.
eller åtminstone som en personlig åsikt som delas av så många på samma sätt (och som bombarderas med samma gilettereklam), att den blivit allmängiltigt universell. nu återkommer jag igen till att jag må vara släkt med gullefjun, jag kanske hade tyckt annorlunda från början om jag var på riktigt varulvigt hårig, men jag blir alltid så irriterad på att
det här med hårborttagande (för att bara nämna en tvångshandling som dagligen utförs av homo sapiens), görs med sådan frånvaro av kritik mot vad som ligger bakom själva beteendenormen. jag hörde programmet
smuts i P1 om två tjejer som båda gick igenom jätteobehagliga behandlingar för att bli av med sin kroppsbehåring. när reportern frågade dem om första gången de insåg att de var håriga, svarade båda tjejerna att det var för att någon kille i klassen sagt att de var äckliga. det är så otroligt symtomatiskt.
hur mycket ska en egentligen låta någon annan bestämma hur en ska se ut? vem ska bestämma om en ser ok ut eller inte om inte en själv? och är en själv verkligen bara en själv, kan vi någonsin vara helt opåverkade av vad allt och alla omkring oss vill att vi ska tycka och tänka? och tvärtom, kan vi verkligen se på vare sig oss själva eller någon annan utan att bedöma den utifrån gängse normer?kan det vara så att det finns en marknad för att tjäna pengar på att folk inte är nöjda med sitt utseende? kan det vara så att ett väldigt stort rakhyvelsföretag tjänar sjukt stora pengar på att säga till någon att
den blir en gudinna om den tar bort allt sitt äckliga hår?
kan det finnas en lång historia av att folk inte får se ut som de gör, och att vissa saker, inkluderat hår, bara får finnas på huvudet på personer som är födda med fitta eller definierar sig som tjejer?
det här går naturligtvis att applicera på det mesta som rör våra val och våra preferenser. det handlar alltså inte om att jag skulle hata folk som äger en rakhyvel. det handlar en
frustration över frånvaron av att som individ ta informerade beslut, om att inte helt okritiskt suga åt sig ideal och normer som en sedan ägnar
jättemycket tid och energi åt att upprätthålla, jättemycket pengar åt att skaffa sig utrustning för att upprätthålla, och få jättemycket ångest över att inte känna sig nöjd med. vad det än må vara. men det är en svår fråga, eftersom ingen människa är en ö och alla har olika sätt att rättfärdiga sina beteenden.
och att ändra vilken vana som helst tar tid.jag tycker inte det är fel i sig att ta bort hår. det kan absolut vara en smaksak, men det är väldigt stor skillnad på att göra det
för sin egen skull (
på riktigt) och att integrera det i sin egen vardag som en slags tvångstanke
i ren panik över att inte stämma överens med vad FRIDA har sagt till en sen en var tolv. så ja,
jag har ju nu varit en hårig, äcklig, okvinnlig person i elva år. jag kände att det är fan dags att komma ut ur grottan och bete mig civiliserat.
eftersom alla säger att det är så mycket skönare och fräschare utan hår under armarna tänkte jag att jag skulle göra
en empirisk studie i ämnet och passande nog hittade jag ett häng gamla rakhyvlar från mina tidiga tonår i en låda.
så
jag rakade mig under ena armen och tänker så fortsätta med till nyår.
under vilken arm kommer det kännas fräschast?
kommer jag känna mig kvinnligare på vänstersidan?
hur kommer jag uppleva den tid det tar att raka sig?
kommer det uppstå andra konsekvenser av detta (
hudproblem, att vänstersidan av mig får fler ragg eller mer respekt av andra fellow rakare? osv osv)
uppdatering nr 1:jag saknar det redan.
stubben killar och sticks
jag har inte fått ragg.
jag ser nu på bilderna att jag så otroligt passande har likadana armar som venus - gudinnan som gilette försäker pådyvla en att en ska bli om en rakar sig.
undrar hur venus gör då när hon rakar sig egentligen, hon har ju inga armar. (hon kanske har lagt ut det på entreprenad hos en kerub eller nåt, hon är ju ändå gudinna).
men kul att de säger att
"raka dig, så blir dina armar amputerade, och du blir en marmorstaty." fast fatta vilka behändiga kvinnor, inte kommer de göra revolution inte...
alan, må du leva uti hundrade år!
