OFFICIELLT GNÄLL

hela tiden kommer jag på saker som på olika vis ursäktar och förklarar det som hände idag. (jag hade jobbat en massa, sovit för lite, inte kunnat klättra på hela två dagar, yadayadayada..)
okej, det är ju diplomatiskt mot mig själv. men jag känner ju oxå vad jag känner.



var på norrlands nation en sväng idag, stället jag i princip bodde på för några år sen när jag var som mest med spexet. det svider att gå dit ibland, för det finns sjukt många minnen och saker som påminner mig om ett sammanhang som inte finns längre. tidvis hängde jag nästan tolv timmar per dygn på nationen, oftast i teatern, rätt mycket på puben och när det var fest var jag självklart där. plus att jag nästan uteslutande hängde med spexare på min fritid.
och varje onsdag var helig. spexonsdag.

i spexet träffade jag också en person som jag blev oerhört kär i. (ingenting är nånsin helt okomplicerat), men många gånger kände jag att jag inte ville ha det på nåt annat sätt än med J. men ja, ingenting är nånsin helt okomplicerat och vi gjorde slut i somras. det var bra först, men sen sög det som fan. jag ville gärna försöka hänga och ha det kul så som vi alltid haft, men möttes av någon sorts betongvägg.

nu säger vi hej när vi ses men knappt nåt mer. och att vi inte kan umgås, och att denna person inte verkar vilja anstränga sig för att kunna umgås på åtminstone ett neutralt sätt har också gjort att jag inte känt mig soft med att gå till spexet ifall jag skulle vilja. alltså spexet som jag med själ och hjärta lagt ner oerhörda mängder tid på under flera år och ofta känt att det här kan fan ingenting toppa. spexet som var min familj. jag är absolut inte utesluten, men det gör för ont att det inte är som det skulle kunna vara.

(och nej jag är inte ensam eller olycklig och jag har väldigt fina vänner och delar jättefina sammanhang med andra, så det är inte det här allt står och faller på. men jag är uppenbarligen inte redo att släppa det här än.)

idag blev jag exponerad för allt det här och det fick mig att gråta över det för första gången på fler månader.

en kompis jag lärt känna genom spexet frågade om jag vill servera på deras spex-gala innan sista föreställningen av storspexet i vår. hon menade absolut inget illa. men att servera den person som gör att jag själv inte kan gå dit, se alla festa och ha kul tillsammans.
när jag själv kunde ha suttit där, varit med, varit där, om bara en person förutom jag ansträngt sig lite mer för att göra det enkelt.
svalt stoltheten eller vad fan som helst, bara inte varit emotionellt frånkopplad.

jag tycker det suger att nåt som fanns så fantastiskt mycket förut bara inte finns längre. samma kuliss, men personen och sammanhanget är bara ett skal. (ja visst alla har sina sätt att hantera saker och det går över). men ibland går det inte över utan lite jobb från inblandade parter.



J, det är egentligen spexet som går miste om mig, inte jag som går miste om dig.