vad jag nu är för nåt.

jag har mått tjyvens senaste veckorna. verkligen, och tänkt att inget kommer bli bra igen. det har jag tänkt väldigt många gånger förr i livet, och det har alltid blivit bra igen. just nu är jag ganska förvånad över att jag är ensam hemma och inte ligger i en blöt hög i ett hörn.
det kanske finns hopp trots allt.

jag har roat (?) mig med att ringa olika människor och beklagat mig. såhär lät det när jag pratade med mamma.

disa: snyft snyft allt är dåligt jag är så ledsen och jag vet inte vad jag ska göra

mamma: (efter ca en halvtimmes fantastisk-mamma-analys-och-terapi)

"men disa, det ordnar sig, du är ju en helt fantastisk tjej...kvinna...människa...äh, vad du nu är förnåt"

puss på dig mamma!