söndag 2 oktober 2011

vad jag nu är för nåt.

jag har mått tjyvens senaste veckorna. verkligen, och tänkt att inget kommer bli bra igen. det har jag tänkt väldigt många gånger förr i livet, och det har alltid blivit bra igen. just nu är jag ganska förvånad över att jag är ensam hemma och inte ligger i en blöt hög i ett hörn.
det kanske finns hopp trots allt.

jag har roat (?) mig med att ringa olika människor och beklagat mig. såhär lät det när jag pratade med mamma.

disa: snyft snyft allt är dåligt jag är så ledsen och jag vet inte vad jag ska göra

mamma: (efter ca en halvtimmes fantastisk-mamma-analys-och-terapi)

"men disa, det ordnar sig, du är ju en helt fantastisk tjej...kvinna...människa...äh, vad du nu är förnåt"

puss på dig mamma!

1 kommentar:

say it! (och vinn unika handarbeten!)