min soffa är din soffa

idag var jag, frida och en ny klätterpolare vid klätterväggen. mycket trevligt, första gången för frida och schysst pump i armarna för mig efter att inte ha klättrat på en vecka. jag gillar såna leder där man måste krypa ihop som en groda ena stunden för att sen sträcka ut sig som fan för att komma nånvart och däremellan skita fullständigt i att manövrarna man måste göra är fullkomligt ologiska och bara göra dom ändå.

på vägen hem bjöd stadsskogen på en miljard blåbär, modell större. nu har jag schyssta blå händer med klätter-avskavd hud på fingertopparna och misstänkt chowchow-lik tunga.

den här ska jag fixa med nu:

(orka vända på bilden). de här söta tanterna håller på att bli en fin tavla med spetskant runt, visar sen hur det blev. gamla feminatidningar från 70-talet is the shit! jag har en hel liten kollektion med tidsenliga tavlor på g. och en massa annat som jag visar sen.

imorrn kommer det en couchsurfare hit, det blir kul, förhoppningsvis vill han plocka blåbär, och han snackade en massa om att laga indisk mat så det blir nog väldigt trevligt.
många jag har snackat om couchsurfing med (att låta folk sova på ens soffa, couchsurfing.org) eller liftning också för den delen, är ganska skeptiska till det hela. olyckligtvis ofta med nåt slags grundläggande resonemang att man vet ju aldrig med andra människor, de kan ju vara stolliga på olika sätt.
ja, de kan de, självklart.
man kan också bli nermejad när man går på ica, ramla i duschen och spräcka huvet, bränna sig på sin bullplåt och bryta en nagel.

de gånger jag har liftat eller bott hos folk jag inte känner (vilket vid många gånger sammanträffat) är detta ungefär vad som hänt:

• inbjudning till fest och häng vid den finaste platsen på jorden, lake o'hara i canada, med medföljande party och nattligt sjödopp+bastu
• flera timmars åkning bland klippiga bergen, med iskaffe och världens bonding
• flera tusen kronor insparade på att slippa hänga på ett tråkigt vandrarhem, och istället levt loppan med the locals.
• i princip livräddning då jag hungrig, pank och ensam i frankrike fick bo hos en gammal hippie i hans feta hus "ät vad du vill, ring dina päron, vi går till jobbet, här är nyckeln".
  det ironiska var att jag var ensam, hungrig och pank på grund av en roadtrip med en person jag hade känt i tre veckor, men som visade sig vara crazy bananas. den som beter sig värst kanske är den som är dig för tillfället närmst.
  

det man ger ut, får man också tillbaka.
kul att vara misstänksam mot alla man inte känner hela sitt liv. jag säger bara det.