julen

årets kohlströmska jul har sett ut som följer: (det här med blogginlägg i listformat är ju för övrigt the shit)

• allting börjar med att vår julgransfot har fått storhetsvansinne.
• julaftonsmorgon: familjen vaknar och äter pappas jullimpa+lussebullar+clementiner och lyssnar på nicke lilltroll
• för alla er som inte vet vem nicke lilltroll är så är det en liten radiosaga om ett medelålders? troll med röst som bengt magnusson, eller med inkompetenta cilier, som med sin lillebror ska hjälpa tomtefar att dela ut julklappar. det går som det går och det är nån slags tuba i bakgrunden och de gör lite roliga ljud tätt som oftast. så vi sitter där och håller på traditionerna och skrattar åt de konstiga ljuden men det bästa är...
• ...dagens första julklapp, som består av nån slags pyssellåda som den ömma modern köpt på tiimari. den brukar innehålla nåt slags användbart material men det är inte så noga, för de kohlströmska barnen är ju som känt alldeles extraordinärt kreativa. årets pysselmaterial resulterade i:

• ...och diverse andra otyg
• efter pysslet begav det sig iväg till pulkabacken. iklädda diverse täckbyxor från sjuttitalet bar vi med oss ved, ett duschdraperi, sojakorv, kaffe och sedvanliga konventionella plastfarkoster. erik och jag hade manuellt plogat backen i förväg. vi försökte oss på ett kollektivt åk på draperiet men jag vet inte vad det var som inte gick. friktion tror jag det kallas. epic fail blev resultatet, men vi var ju snygga iallafall :) det roligaste var att åka snowracer i ett fett stort gupp som nån smart jävel hade byggt. det gällde bara att kasta sig av sin farkost innan en krossade sig mot den vid landning. sen blev det dags för korv och kaffe. jag roade mig med att hälla ut alla korvar i snön, pappa klagade och hämnades sen med att tappa brödet i snön. sen spottade jag skithett kaffe på snön. vad snön hade gjort för att förtjäna denna behandling var det aldrig nån som förstod. när lagom mycket snö hade samlats i skor och innanför tröjor begav vi oss hemåt och kollade på kalle anka...
• ...där den långa gubben med det lilla paraplyet och den grönklädde mannen med skägg fortfarande är de roligaste figurerna som ska gå in i julklappssäcken, där flamingon som drar in alla sina extremiteter i kroppen och sen flyger iväg (såklart) alltid gör mig lycklig osv osv...
• sen åt vi mat (läs: fett). sojakorv, långkål, janssons frestelse. mums. och herregud vad det snapsades, fast jag avstod eftersom jag var övertygad om att ännu en vän till familjen skulle ringa och befinna sig strandad i en annan stad och behöva skjuts (den första klarade sig dock). jag tror att urartningen av middagen började nånstans där. jag läste på snapsflaskan och såg att den innehöll johannesört, och som den seriösa student jag är kopplade jag det omedelbart till att intagande av det blodförtunnande läkemedlet waran (även råttgiftet warfarin) inte ska blandas med johannesört (pga ett enzym med ett pretetntiöst namn). typ där startade den stora förvirringen då hela familjen ömsom pratar om varaner som om de vore kameleonter (av vilka jag nyligen gjort ett julexemplar av i rött fluff och några piprensare). erik utnämde detta djur till det konstigaste med motiveringen "det finns inte en enda del på den som inte är konstig, svansen är ihopkrullad inåt, ryggen är krökt, den har spinkiga ben med två tår framåt och två bakåt, den har ett huve med ögon på strutar som kan titta åt olika håll, den fångar flugor genom att skjuta ut sin skitlånga tunga. dessutom kan den ändra färg"..typ så. och konstiga djur anses ju vara hysteriskt roliga i vår familj. förvirringen var total huruvida kameleonten var en varan eller vice versa, för sen började vi byta ut ord i kända sånger mot varan. detta tilldrog sig vid en tidpunkt av middagen då tre fjärdedelar av familjen var, som mamma uttryckte det "på hoppen", och den sista fjärdedelen hakade på trots sin nykterhet.
  
• ...varanen satt i granen, skulle skala kottar..., varanen går tunga fjät..., nu har vi en varan här i vårt hus, varanen är kommen hopp tralalala... och så vidare.
• mitt i alltihopa började vi spela gamla dan andersson-visor på gitarr också, till exempel julvisa i finnmarken. hur kom nu det här sig?...? det var nog när vi satt och listade våra favortjulsånger. de allra flesta på absolute christmasskivorna är ju förstörda för all framtid, men några fina finns det allt. mina favoriter är...
• nämda julvisa i finnmarken (för att dan andersson skrev ju så fint och för jag tänker på när fia och jag dansade vals till den :)
  
• jul igen med just d (för att över hela landet drar en kollektiv noja)
  
• o helga natt (för att det är den bästa vrål-låten som finns)
• the twelwe days of christmas (för den sjöng vi i spanien förra vintern, asfulla på billigt rödvin, lortiga och lyckliga och ingen kunde texten :)
• när maten var slut löste jag helt tvångsmässigt två korsord innan karl bertil jonsson började. denna citatkälla, denna målbrottsröst, detta erbjudande av fikon. ja jag säger då det.
• de närmsta timmarna utmärkte sig sedan genom väldigt tydliga teman på julklapparna. erik fick nästan bara ugglerelaterade saker, jag fick en massa flamingoprylar och mamma en massa vulkanprylar. pappa är lite mer svårdefinierad på den fronten, men det finns vissa saker som antyder att han kommer få en massa saker med bin inom den närmsta framtiden.
• pappa hade även köpt ett festligt spel till familjen. det gick ut på att bygga torn av konstiga klossar, auktionera ut nämnda klossar för små plastdiamanter och helst inte få tornet att falla. vi lyckades få några att falla när vi bröt ihop av skratt av svea hund på göta lejon som vi lyssnade på samtidigt (detta är nåt som jag tror bland mina bloggläsare bara amanda kan förstå). räliga grodor och kulpåsar. halleuja!

så kan det gå...