IVA och dagens lärdomar

idag började praktiken. hej och hå.
eller ja, nej, så himla hej och håigt var det ju inte för just den här dagen lyckades de ha bara en patient där på avdelningen. så jag hängde en del på uppvak oxå för de hade fler, men det var lixom lite hela dagen att "oj vad kul, flytta på en säng, äntligen nåt att göra".

jag är ju inte direkt en person som
a) gillar att sitta still, helst vill jag börja ta venprov och härja fortast möjligt, så jag lär mig allt jag är lite smått nervös för. jag vill känna att shit vilka skills jag har, injektioner är inte svårare än att knyta nåns skor, typ.
b) gillar att inte kunna ta initiativ att sätta igång med alla femtielva moment jag ska fixa, helt enkelt för det inte finns nån att fixa dem på
c) gillar lugna tysta rena korridorer. helst ska det vara blod och slabb och hets.

schyssta var de iallafall allihopa och jag tror det här kommer bli bra. och den v-ringade scrubsen var jag faktiskt riktigt snygg i. till och med snyggare än min sexy nurse-klänning :P

hur som helst, idag fick jag mig en liten tankeställare. jag fick springa lite till bussen och när jag visat mitt busskort sa chaffisen att
du kan ju iallafall säga tack för att jag väntade, nästa gång blir du kvar.
jag gick och satte mig och tänkte att varför ska alla vara så dumma mot mig hela tiden (det var lite tjafs i skolan häromdagen och jag är lite mentalt förvirrad och inte helt på topp). varför var han så otrevlig. jag betalar inte hans lön för att han ska skälla på mig satt jag och tänkte. fast sen tänkte jag om och satte på självkänslan för att inte ta det personligt.
sen kom jag ihåg att i canada säger alla tack när de kliver av bussen och när folk frågade mig där borta hur svenskar var tänkte jag i första hand på att vi är så sjukt otacksamma (fast jag vill egentligen inte kategorisera folks egenskaper efter vilken nationalitet de har).

vi har det sjukt bra men vi bara gnäller. jag har det sjukt bra men jag bara gnäller.
det är faktiskt en väldigt fin känsla att vara tacksam mot sig själv och andra och sitt liv hur klämkäckt det än låter.
när jag var i canada hände det en massa väldigt fina saker, jag träffade en massa fantastiska människor och upplevde hur mycket fint som helst, och jag gick runt och var helt pirrig och varm hela tiden för att jag var så glad över allting och kunde inte riktigt fatta att det kunde vara så bra. och varje morgon hade vi möte på gården och en punkt på mötet var appreciations. var och en fick säga saker den uppskattade, och det var så himla fint att göra det.
så jag tänkte göra det nu, så kanske jag kommer ett steg på väg att tycka att det inte suger fullständigt att jag är allmänt discombobulated.

jag känner tacksamhet över...

...att jag saknar canada, för det betyder att jag hade det väldigt bra där
...att jag kunde åka dit över huvud taget, för det betyder att jag har ett fritt liv där jag kan göra vad jag vill och att jag dessutom hade råd
...att jag kom hem den 25 agusti och inte den 28 för det betydde att jag fick tre dagar istället för ingen med braten
...att jag har bratsjukan för det betyder att jag tycker om någon som är väldigt långt bort väldigt väldigt mycket
...att jag kommit så långt att jag inte tar särskilt mycket negativa saker personligt längre. och att jag kan ta positiva saker personligt för det betyder att jag har bra självkänsla
...att jag inte behöver skuldsätta mig för livet för att gå den utbildning jag går
...att det finns saker jag är nervös för, för det betyder att jag kommer lära mig en massa av dem
...att stockholms nation finns för var skulle jag och den som sedermera visade sig vara sven annars ha fylleramlat över rökmaskinen den där ödesdigra kvällen när alla hamstrar i proppskåpet visade sig ha för många odjur i sin gurkburk
...att jag lever det liv jag lever. det kunde ha varit mycket värre.

så, nu får det vara bra för idag. om jag åker med samma busschaffis imorrn ska jag tacka honom.



kom och tänka på den här lilla snutten ur dunderklumpen nu. sådär vill jag vara.
(är jag ju.)