padda

idag har jag räddat en massa vettskrämda paddor över vägen till ekebyfältet dit de hade tänkt hoppa med uppenbar risk att bli utmosade på vägen, vilket en annan massa paddor hade blivit. typiskt dåligt.
jag flyttade över kanske 25 stycken innan de "tog slut". den sista paddan jag såg när jag redan börjat cykla vidare var halvt utsmetad på vägen. den ena halvan av den, huvudändan, vände sig om och såg mig i ögonen när jag kom farande.
och vad fan gör en då?
hade den inte tittat på mig hade jag inte gjort nånting alls, men nu var det precis som att den var ett husdjur som sa att det inte ville leva längre, så jag kände något slags ansvar att hjälpa den.
aktiv dödshjälp ja.
i praktiken betydde det att jag behövde hjälpa den att dö.

och jag tycker det är skamligt att smälla myggor, för att inte tala om hur vansinnigt det är att stödja djurindustrin.
men, att ta ansvar för ett djur innebär att se till att det slipper lida en plågsam död, när denna plågsamma död ställer sig i farstun. detta praktiserar vi människor i förhoppningsvis de flesta fall när det kommer till husdjur, men inte när det kommer till artfränder.
och ansvaret för denna padda kom genom ögonkontakten.

ja och sen hoppas jag bara att paddan verkligen dog. en liten del av mig dog och jag vill aldrig mer känna ett paddhuvud under skon.

R.I.P