det förvirrade barnet

okej, så jag tänkte att jag skulle väcka liv i bloggen innan jag far till nya zeeland, där den mest största sannolikhet kommer somna av igen.

alltså. på måndag åker jag till nya zeeland. fram till igår hade jag i två månader varit bergsäker på att det var på söndag jag åker. kollade på biljetten, noterade datumet måndag 31 januari i hjärnan och inser flera timmar senare att 31 januari inte är samma dag som 30 januari. alltså fick jag en dag gratis helt plötsligt, och smeknamnet "det förvirrade barnet" av min mamma.

på samma sätt hade jag i två månaders tid inte alls tänkt på att jag kanske behöver visum för att få stanna i australien i några timmar. detta faktum kom jag på häromdagen, vilket alstrade en hel del ångest och skräckscenarion i mitt huvud.
nu var det ju så att man fixar det på internet och det tar en dag.
men. tänk. om. det hade. behövt.ta.tre.veckor.
då hade jag stått där med skägget i brevlådan (nej jag vill inte ens tänka på det)
och det fåniga är att jag gjorde precis samma sak innan jag skulle fara till canada.
och det ännu mer orealistska är att jag kan vara världens nojigaste resenär, särskilt när det handlar om att komma i tid och ha koll och allt sånt där, särskilt om andra är med.

jag vill ofta, alltid obefogat bita eller skälla på folk som jag reser med för att de gör saker som är helt normala och tar lagom lång tid på sig att göra dessa saker.
tur att jag reser själv.


samtidigt som jag inte har nån koll och är oroväckande flegmatisk inför denna resa går jag runt och är lite smått ängslig, sover konstigt, är en massa trött och allt sånt där som kan tolkas vara resfeber. jag är lite som en katt blir när hela familjen ska resa bort och börjar packa väskorna - känner på sig det tre veckor innan, går och gömmer sig tills nån drar ut den från under soffan och stoppar den i en transportbur.

jaa, det är sannerligen intressant hur jag fungerar.