söndag 6 april 2008

odiladi odiladi hoppsan vilken dag


det började en morgon när katten jansson arbetade i sitt morotsland...

...ööh. jag har varit uppe sen nio igår morse. nu är klockan kvart över fyra och om tre timmar o trekvart drar vi till fjällen. fest hela bilresan. inte.

iallafall, idag har jag och moa roat oss i stockholm. det stora målet för kvällen var att gifta oss med rufus wainwright.

jag hörde talas om honom första gången för ungefär två år sen, men lyckades aldrig lixom snubbla över hans musik sådär som en kan göra. så när jag o klara härjade runt på roskilde 2006 och såg hans namn i programmet tänkte vi att det här kunde vi ju kolla in. vilket vi höll på att missa ifall vi inte hade förkovrat oss i D.I.Y-tältet precis bredvid hans scen, och ifall han inte spelat halleluja så otroligt vackert. vi älgade dit (och det är få gånger jag springer så snabbt som till musik vars skapare jag har en känsla av att jag kommer bli besatt av). och där satt han. rufus. vilken man. jag stod där med tårar i ögonen hela resterande spelningen och sen kunde man ju säga att det var kört.
sen dess har jag lyssnat på rufus i princip varenda dag, kollat sammanlagt flera timmar på youtubeklipp, tänkt att "rufus, det ska jag nog döpa en varelse till i framtiden", spanat in hans syrra, martha, som spelar helt gudomlig musik och som oxå spelade på roskilde men som jag missade för att jag var fett bakis och hungrig, tänkt att "martha, det ska jag nog döpa en varelse till i framtiden".
och missat alla konserter han haft i sverige senaste åren. bittert.
sen helt plötsligt snubblade jag över biljetter jag trodde hade tagit slut. på kungliga dramatiska teatern. goosh.
jag och moa har förberett oss i mååånader och jag var väldigt inne på att byta kön ett tag för att lättare kunna ragga (men sen kom vi på att rufus typ är gud, och att det skulle passa bättre att ha honom som en polare man dricker rödvin och sover sked med)

vi avverkade varsin hötorgshallsmacka på konserthustrappan och gick sen vidare till kängspecialisten och naturkompaniet, införskaffade superunderställ till moa och vandringskängor utan skinn till mig, drack lite kaffe, glömde fasters gamla 70talsglajjor på cafeet, gick tillbaka och hämtade dom, strosade vidare och anti-shoppade, shoppade ändå potatismos, gick tillbaka till t-centralen, bytte om till finkläder och knatade ner till dramaten.

vad ska jag säga om konserten....?
det finns folk som sjunger fint, men inte är särskilt fina när dom sjunger. även om de uttrycker en massa äkta känslor med ansiktet, så kanske det inte direkt är bildskönt. (Om en ska vara ytlig) men rufus. the man, the myth, the legend. jag skulle kunna vara döv och ändå gå och se han bara för att sitta och dregla. hur han lixom mumlar fram en del ord, men ändå inte mumlar egentligen, hur han blundar när han sjunger (nej nu får jag sluta, jag riktigt känner hur den lilla fjortisgroupien som bor i mig börjar ta över det här inlägget). men kolla in själva på youtube.
allt bara stämde, musiken, han, stället. han är för övrigt den första musikakten som någonsin spelat på dramaten. coolt va.
med feta keramikstuckaturer, takmålningar, sammetssäten, guld överallt. en helt tom scen, bara en svart blank flygel.

efteråt drack vi öl i baren och spanade in tusentals kändisar (pekka heino satt i publiken, annars jonas karlsson, torkel peterson, rebecka hemse, gustav skarsgård, julia högberg(spelade i den nya människan)) och väntade på att nåt stort skulle hända. och det är alltid lika konstigt när nån man bara sett på scen o på så många filmsnuttar på youtube kommer emot en och ser ut som en helt vanlig människa, fast ändå inte. jag som hakar mig fast i honom och säger thank you, thank you och han ler och säger tack och börjar sen helt undanflyktande prata om takmålningen i baren fast kramar ändå min hand och börjar gå därifrån och släpper den. vi analyserar grundligt hans agerande och bestämmer att vi måste klämma lite mer på honom om typ en halvtimme. moa fick ju inte ens klämma nåt nu. så efter lite trams går hon ut på balkongen där han står och hakar sig fast i honom hon också. jag följer efter.

min konversation med honom blev ungefär såhär

rufus: I like your outfit!
(jag hade svarta finbyxor, svart skjorta med röda kritstreck, svart väst, rödsvartskimrande slips och svart hatt)
jag: thank you, its just for you!
rufus: oh...
jag: I always dress like a hobo every other day
rufus: aha, I always dress like a homo
moa: she does too (fast det var som att det samtalsämnet dödde ut precis då)

sen bad jag honom hälsa till martha (som ska släppa ny skiva i maj, whohoo!!)

moa: can we be a pain in the ass just a little bit more (och tar upp kameran)
resultat ovan

maaaah

2 kommentarer:

say it! (och vinn unika handarbeten!)